(Riku)

De stunder jag minns är vardagliga, men samtidigt så fulla av saga och sömn, så drömlika. Kanske minns jag dem för att jag alltid förblivit likadan som när jag var barn: en narkoleptiker i en tid av manisk vakenhet; en drömmare i en värld där vinnarna inte ens vågar blinka av rädsla för att försitta en chans; en helsingforsare som älskar den grå och trygga anonymiteten på stadens smågator i stället for att dyrka den lögn om en kvart av berömmelse som förhäxat oss alla.