torstai 18. syyskuuta 2008

(Riku)

De stunder jag minns är vardagliga, men samtidigt så fulla av saga och sömn, så drömlika. Kanske minns jag dem för att jag alltid förblivit likadan som när jag var barn: en narkoleptiker i en tid av manisk vakenhet; en drömmare i en värld där vinnarna inte ens vågar blinka av rädsla för att försitta en chans; en helsingforsare som älskar den grå och trygga anonymiteten på stadens smågator i stället for att dyrka den lögn om en kvart av berömmelse som förhäxat oss alla.

Ei kommentteja: